Judas Priest : Painkiller
Måste skriva lite om en av de skivor som betytt mest för mig ända sedan tonåren i början av 90-talet. Vet att det var den första CD-skiva jag köpte efter att jobbat ihop pengar och fått råd med min första CD-spelare! Jag tror det var sommaren 1992.
Judas Priest : Painkiller 1990
Jag hade hört titel-låten från denna skiva när jag köpte denna ( för första gången! Tror det är tredje exemplaret jag har nu eftersom de andra har blivit helt sönderspelade.) skivan den där sommaren för 16 år sedan. Jag tyckte låten var ganska bra, men jag hade gruvligt fel, låten är helt otroligt superbra. Jag vill gärna kalla plattan för en modern klassiker och med tanke på att första Judas Priest skivan kom redan 1974 och hur deras tidigare skivor lät så får man nog säga att de åstadkommit en präktig käftsmäll till platta!
Judas Priest 1990 - mycket läder blir det....
Vad det handlar om är alltså stenhård, kompromisslös, teknisk och ytterst välspelad heavy metal. Alla låtar utom möjligtvis nionde låten "Battle Hymns", som egentligen inte är någon låt utan ett minutlångt intro till sista (på original-utgåvan, på den remastrade nyutgåvan är det en extra låt som inte kom med första gången plus en liveversion av "Leather Rebel".) låten är exceptionellt välskrivna med grymt bra melodier och även bra texter med inrikting på krig, strider, ondska och en massa andra positiva ämnen.
Albumet inleds med "Painkiller". Ett frenetiskt trum-intro innan sylvassa gitarrer träder in och en bit in i låten börjar Rob Halford kanonsjunga! En oerhört bra låt med stenhård refräng. Även gitarrsolona är suveräna,det är dom för övrigt på hela skivan.
Nästa låt är "Hell Patrol". En lite melodiösare låt än titelspåret men vilken låt! En bra vers går över till en superb refräng och ett helgjutet solo. Grejen de kör med att gitarristerna K.K Downing och Glenn Tipton duellerar sig igenom solona i låtarna är så otroligt bra! " All guns blazing" följer, det är väl en av de 2-3 lite,lite svagare spåren på plattan men det svänger ju lik förbannat och den bekräftar ju bara att gitarrdueller är ascoolt!
"Leather Rebel" kan man förmoda handlar om Rob Halford himself, på grund av titeln och det faktum att han några år senare kom ut som homosexuell. Låten är även den superbra och tillhör en av de bästa på skivan. "Metal meltdown" är stenhård och en rak metalstänkare med vinande gitarrsolon! "Nightcrawler" är lite melodiösare med en helt underbar refräng och Rob gör en fantastisk sånginsats!
"Between the hammer and the Anvil" är en av de tre bästa låtarna på skivan om du frågar mig,lite episk med underbar instrumenthantering. Sedan följer "A touch of evil",en lite slöare låt med skön refräng men, tycker jag, en av de svagaste låtarna på plattan. "Battle Hymn" är ett intro till..... "One shot at glory"! En av 90.talets bästa låtar, lite episk även denna, den klockar in på knappt 7 minuter. En helt,helt fantastisk låt. Versen, refrängen, solona och sången gör detta till en av mina favoritlåtar någonsin. FANTASTISK!
Sedan är originalskivan slut och då återstår bonuslåtarna. Live-låten är ju som sagt "Leather Rebel", en skitbra låt men jag gillar den mer i studioversionen. "Living bad dreams" heter den outgivna låten och den låter i mina öron som en bättre "Touch of evil" faktiskt. Den går ganska sakta men Robban sjunger riktigt bra och den har skönt gung!
Summan av kardemumman blir alltså: Detta är en 90-talets bästa plattor i mina ögon och till alla som gillar hård metal rekommenderas den varmt!
Bästa låt: "One shot at glory".
Betyget blir,ja, vad kan det bli? Såklart: ZZZZZ
" - Bring your daughter to the slaughter! " - Nightmare on Elm Street 5 - the dream child , 1989
