Farleyblitz

Jag vill tillägga en sak. Jag vill tacka personalen på avd.7 på centralsjukhuset i Karlstad för allt stöd och för den fina vård min pappa fick under sina sista 2 veckor i livet.

Tack.

MIn, Annicas, Lisas och Marias (1966-1967) pappa är borta nu. Nu vilar han. Han kämpade in i det sista. Han försökte stanna men till slut orkade han inte längre.

I lördags eftermiddag åkte jag, Annica och hennes man Christer och Pappas sambos son och syster upp till sjukhuset för att sitta hos pappa. Hans sambo var också där. Vi hade fått signaler från sköterskorna om att pappa inte skulle orka så mycket längre. När vi satt där kämpade han väldigt hårt för att få vara med oss, han andades väldigt ansträngt i ungefär 20-30 sekunder för att sedan hålla upp ungefär lika länge. Så kämpade han i många timmar. Med jämna mellanrum kom sköterskan in och gav honom medicin för att det skulle bli lite mindre kämpigt för honom. Vi satt och pratade om minnen vi hade av pappa och sådant vi gjorde under våra liv tillsammans med honom. Flera gånger klämde pappa mina och Annicas händer och jag är säker på att han hörde vad vi sa och att han kände vår närvaro. Det var mycket minnen av glädje men samtidigt mycket sorg för man visste innerst inne vad som var på väg att hända. Senare under kvällen fick pappa medicin och jag och Christer hjälpte sköterskan att lägga honom så att han låg så bekvämt som möjligt. Då kändes det som att han skulle få sova gott under natten.

Jag åkte hem en stund vid 22-tiden för att vila lite, men redan vid 00.30 ringde de från sjukhuset och sa att han var sämre. Jag ringde Annica och de skulle åka dit på direkten de också. Vi gick in tillsammans och jag slogs av hur mycket jobbigare det var för pappa att orka andas mot hur det var tidigare under dagen. Jag och Annica och Ann satt nära,nära pappa och höll honom hårt i händerna hela tiden. Pappa hade fått väldigt mycket slem i halsen så han andades så rossligt, tidigare hade han fått nån medicin mot det men eftersom han blivit så svag orkade han inte ta till sig den längre. Vi låg runt honom allihopa och vilade lite under natten för att han inte skulle känna sig ensam.

Klockan 04.00 hade jag slumrat till en stund (typ en halvtimme) då Christer väckte mig och sa att pappa inte hade såna långa andningsuppehåll längre, utan att han andades intensivare nu. Vi ställde oss runt sängen och höll i pappas händer. Det blev jobbigare och jobbigare för pappa att andas, han slet med sina sista krafter för att orka men klockan 04.37 drog han sitt sista andetag. Det gör så fruktansvärt ont att skriva detta men nu fanns inte pappa mer.

Jag tror och hoppas att han lever vidare med sina får och hundar någon annanstans nu, Ann sa att han hade sagt att han ville köpa ett gäng Hedemora-höns så sent som för två veckor sedan så han har nog med sig några såna också. Huvudsaken är att han inte behöver kämpa och slita längre och att han inte behöver känna någon som helst smärta mer.

Jag kommer i resten av mitt liv att hata den här fruktansvärda sjukdomen som kallas cancer, varför har den ingen urskiljning av vem den väljer att drabba? Varför tog den min pappa? Det var ju nu han skulle njuta av livet som pensionär, han skulle ju inte dö nu!

Min pappa, Lars Evald Hedman, född den 27:e februari 1945, avled på sjukhuset i Karlstad den 26:e oktober 2008, klockan 04.37 tillsamans med sin familj. Jag vill tacka alla som var med, och även många som inte var där, men ett extra tack till min systers man Christer som var ett fantastiskt stöd för oss andra, jag kommer aldrig glömma vilken insats du gjorde.

För varje sekund som går saknar jag dig bara mer och mer. Jag älskar dig pappa och det kommer jag alltid att göra.

Och du, det finns nog betongsuggor i himlen också........

9 dagar. 9 dagar var vad det tog för min far att gå från ganska så välmående (sjuk var han, men allt var under kontroll) till att vara bortom all räddning. Hur fan kan det gå så fort? Den här sjukdomen måste vara det absolut vidrigaste giftet som finns.

Farsan opererade bort den första tumören den 25 juli. 45 dagar senare var tumören tillbaka och den var dessutom större än den var när den togs bort första gången. Det är helt vansinnigt. Den första var som en separerad liten boll, men den som drabbat honom nu  är som en jävla bläckfisk som slänger ut sina armar.

Sorg, tomhet, hopplöshet och rädsla är ord som stämmer in på hur det känns när såna här saker händer.

Har man hunnit säga allt till honom?

Hur reagerar man när det är slut? Nu är man som i nån bubbla och bara existerar.

Jag har hela tiden hållit fast vid att inte bli privat här men nu går det inte längre.

Jag är så jävla förtvivlad för min pappas skull! Han är så fruktansvärt sjuk och jag vill bara säga: FÖRLÅT för att det blev så här fel. Det som fick hända igår skulle aldrig ha fått ske.

Hoppas att du kan må lite bättre snart.......

Och nu har ambulansen fått hämta honom igen.

Fy fan.