Farleyblitz

9 dagar. 9 dagar var vad det tog för min far att gå från ganska så välmående (sjuk var han, men allt var under kontroll) till att vara bortom all räddning. Hur fan kan det gå så fort? Den här sjukdomen måste vara det absolut vidrigaste giftet som finns.

Farsan opererade bort den första tumören den 25 juli. 45 dagar senare var tumören tillbaka och den var dessutom större än den var när den togs bort första gången. Det är helt vansinnigt. Den första var som en separerad liten boll, men den som drabbat honom nu  är som en jävla bläckfisk som slänger ut sina armar.

Sorg, tomhet, hopplöshet och rädsla är ord som stämmer in på hur det känns när såna här saker händer.

Har man hunnit säga allt till honom?

Hur reagerar man när det är slut? Nu är man som i nån bubbla och bara existerar.