Farleyblitz

Ibland kan man undra hur det kan finnas så många människor som bara ser andras brister, men inte sina egna. Obegripligt! Nu är det helg............

" - I´m just standing up for my right as a consumer. " - Falling Down , 1993

Denna blir det snart. En symbol från W.A.S.P skivan "The Neon God - Part I".

" - Go fuck yourself San Diego. " - Anchorman , 2004

 

Fyra skäggapor: A, C, W och L.

" - Half the payment now. Half tomorrow. Half on delivery. " - Loaded Weapon 1 , 1993

Tjena Farsan!

I dag har det gått exakt två år sedan du gick bort. Tiden rusar verkligen iväg snabbt, jag fattar inte att det redan gått så lång tid. Här är det mesta sig likt, dagarna rullar på ungefär likadant vecka efter vecka, med jobb och allt. Det som inte är sig likt är ju jag! Jag är så jävla lättpåverkad numera. Minsta lilla grej i minsta lilla dokusåpa kan få mig att storgrina, och så var det verkligen inte innan du dog. Det har påverkat mig mer än vad jag fattar själv, tror jag.

Märkliga saker har hänt efter den 26 oktober 2008. Saker som du aldrig kommer kunna svara mig och mina systrar på. Jag kan bara försöka fatta varför du gjort så jävla konstiga val och tagit så märkliga beslut. Eftersom det bara är du, jag, A, L och din så kallade fru som vet vad som hänt så låter jag de sakerna förbli osagda här.

För övrigt så är din "fru" nyförlovad numera, men jag orkar inte bry mig så mycket längre om vad hon håller på med, men kärleken hon tjatat så förbannat om kanske inte var så stark trots allt. Ser jag henne får hon en smäll...

W har börjat ettan nu i höst, han är stora killen nu (enligt han själv i alla fall he,he). Han är som mig i mycket. Ramlar, slår sig hela tiden och sådär precis som jag gjorde. Han saknar dig säger han, lyckligtvis hann han ju börja tycka om dig väldigt mycket innan du gick bort. Han undrar vart du är och så, han läser i din "Pelle Pompeij"- bok, och när han ser en film från Dreamworks Pictures så säger han att pojken som sitter på månen och fiskar precis innan filmen börjar, det är farfar som fiskar. Jag är glad att han tycker om sin farfar.

 W - 2007

Som sagt så är det så många frågor man har till dig, och det är nog det som är jobbigast. Att man inte kan få ett vettigt svar på något. Det är lika bra att försöka släppa det och gå vidare men det är inte så lätt, jag är helt enkelt lite bitter på en del saker.

Men livet kretsar inte runt att vara ledsen, den stora skillnaden är ju att man blivit så känslig och att man grubblar mer än man gjorde förr. Jag har en fantastisk familj som jag har det jävligt bra med och jag har en del goda vänner att umgås med. Jag har ett bra liv, jag mår bra.

Men oavsett vad du gjort eller inte gjort så saknar jag dig naturligtvis! Du var ju min pappa, både på gott och ont, och det känns jävligt märkligt att inte ha sin pappa kvar. Den här dagen kommer vara speciell varje år framöver.

Hoppas du har det bra där du är, du kanske sitter och fiskar på månen som W säger?

 
Brev till dig från W.


 
W vid graven 2009.


" - Get this, a cornfed harvest mouse, a hooker, a nun, a flemmish peasant woman, whips, chains, whistles, yo-yo's, a circus midget, my grandmother riding by on a tricycle giving me the finger, and a duck! Now I don't know what to make of it, but... Are you crying? Oh my god, honey can you put your dad on the phone? " - Black Sheep , 1996

Ja , det var precis vad jag gjorde!  Tisdagen den 23 november 1976, klockan 11.55 för att vara exakt. Tiden var ju inte särskilt väl vald enligt barnmorskor och skjutsköterskor på BB, det skulle ju ätas lunch klockan 12.00 (troligen i en värmeskåps-uppvärmd metallbox)! Men ut skulle jag och jag skiter väl i om de får mat eller inte. Dessutom var jag en vecka försenad och hade väl ingen större lust att vara kvar i den där trånga lokalen. Ut kom jag och startvikt var 4495 gram (tjocksmock) och den nätta längden 52 centimeter. Jag hade långt, tjockt svart hår.

Vad jag inte visste då var att jag hade en storasyster....brrrr, hemska tanke. Annica heter hon för övrigt. Nu var ju inte det så farligt, i alla fall inte när vi båda blivit över 20 år och vuxit upp lite. Men då var det inte roligt, mycket bråkande blev det. Tänk er själva att behöva vara lillebror hela livet, hehe! Åkte vi bil i 20 mil så bråkade vi i 19!

Min ankomst skedde i Kristinehamn, på BB där. Jag hängde på samma rum som en annan liten spoling som hette Marcus. Senare i livet gick vi i samma klass från förskolan och ända tills vi gick ur grundskolan. För att återgå till BB så var det så att det bara kunde födas friska barn utan komplikationer i Kristinehamn, krångliga barn föstes i väg till Karlstad. BB i Kristinehamn lades ner i slutet på 70-/början på 80-talet.

Den 23 november 1976 var för övrigt dagen då Jacques Mayol blev förste människa att fridyka till ett djup på 100 meter. Då föddes även amerikanske Indycar-föraren Tony Renna. Det är allt jag lyckats googla fram, det var tydligen en ganska händelselös dag detta.

Jag må vara född i Kristinehamn (eller Krillehöla som det brukar kallas), men tack och lov var det inte där mina föräldrar hade slagit ner bopålarna utan det var i:

- Storfors kommun!! The place to be!

 

Ja, nu kanske inte Storfors är det bästa stället det heller men jag ska inte klaga, när jag var liten var det ju inte den ödeplats det har blivit numera. När jag rullade (i en grön barnvagn med vita hjul) in i Storfors för första gången så bodde vi på Gärdet. Det låter bra mycket fiinare än vad det var. Ett sketet villaområde helt enkelt, varken mer eller mindre. Av förklarliga skäl minns jag inte så mycket av den tiden, men jag kommer ihåg våra grannar: på vänster sida bodde Amazon-mannen med familj och på höger bodde familjen Henriksson. Mamman där (Gudrun) var alltid så snäll men nu för tiden är hon en halvdöv jättebitsk gammal tant som aldrig är trevlig! Deras ene son var jättemycket rödhårig men han var väldigt snäll.


Fortsättning följer....

" - I´m gonna squash you like a melon! " - Hots shots! - Part Deux, 1993

Jag lider total brist på ideér för vad jag ska skriva om på bloggen måste jag erkänna. Men det känns som att jag kommit på en ganska kul grej nu. Jag går helt enkelt 34 år tillbaka, börjar om från början, back to the roots eller vad ni nu vill kalla det. Detta innebär att jag ger er lite fakta om vad som hänt fram tills i dag när jag nu sitter framför tv:n med datorn i knät en blåsig höstig tisdag i september.

Jag ger er....................

" - Bra...fucking...vo! " - Face/Off, 1997

2 år senare.......kanske dags att börja skriva igen. Istället för promenad!

Bjuder på en bild av Hedman Junior!

" - I can almost hear you getting fatter." - Tommy Boy, 1995

Jag köpte ett gäng rea-skivor på Ginza som kom hem igår, däribland en platta med bandet Leash Law. Skivan heter "Dogface" och är ganska ordinär powermetal med inslag av lite hårdare musik. Ganska bra, men det som är så coolt är gitarristen Rick Renstrom. Han är född med svårt missbildade armar men ändå är han en fantastikt duktig gitarrist! Kolla in detta!

Måste ju tacka Nellie och Cristopher för den stencoola presenten, presentkort på tatuering! Tack,tack!

Igår var det 1 månad sedan min pappa gick bort. Man funderar mycket på vad som hände, på om något kunnat göras annorlunda medans han fortfarande levde. Fungerade vården? Fick han all hjälp han kunde få? Jag tror det, men funderar gör man ändå.

För min egen del är det upp och ner, det fungerar för det mesta men ibland åker jag hiss ner till våningen för ändlösa grubblerier. Jag kan känna frustration och ilska för hur en del människor runt pappa betett sig efter hans bortgång, hur en del människor tänker och handlar efter en tragisk händelse. En viss pastor vinner ingen popularitet hos mig, en jävla hycklare är vad hon är!

I Fredags begravdes farsan. Det var i stora drag en fin ceremoni tycker jag, men ovan nämnda pastor och någon mer människa gjorde saker som inte passade in på den begravningen. Fantastiskt var det dock att så många människor kom för att ta avsked av min pappa, tack så otroligt mycket att ni kom! Det var många människor jag inte träffat på säkert 10-20 år och det var skönt att ni kom.

Jag vill jättetacka Daniel som visade att han är en riktig kompis som följde med på begravningen för att stötta mig i den mycket svåra stunden som jag hade då. Riktigt starkt och fint gjort av dig!
Stort tack till min fantastiska fru som alltid är ett stort stöd!

Tack till Annica och Lisa, mina syrror, det känns bra att vi kan stötta varandra i den svåra stunden vi har nu.

Jag älskar ju felsägningar,men det här tar ju priset! Typ 100 på en gång!

" - Which one of you nuts has got any guts? " - One flew over the Cuckoo´s nest (Gökboet), 1975

Ganska löjligt, men så skön hamster!

" - Blackness confirmed, you got soul brother! " - Undercover Brother, 2002

Detta är fruktansvärt kul! Ganska tragiskt också,men man kan ju inte sluta skratta!

" - I´ll hook up the hair, but I ain´t touchin´ the earring cause i´m  still a PLAYA! " - Money talks, 1997

Totalt meningslös nyinspelning av en riktigt klassisk rysare.


The Hitcher 2007
Skådespelare: Sean Bean, Sophia Bush, Zachary Knighton, Neal McDonough m.fl
Regi: Dave Meyers

Kommer ni ihåg "LIftaren" från 1986? Det var ju den när Rutger Hauer gjorde sitt livs roll som en totalt tokig psykopat som liftade runt i Usa och hade ihjäl folk till höger och vänster. Den filmen var psykologiskt obehaglig och den var dessutom spännade.

Nu har det (självklart!) gjorts en nyinspelning av klassikern och nu är det Sean Bean ( Sagan om ringen-trilogin, Troja, Goldeneye m.m) som leker Hauer! Till skillnad från originalet då det var en ensam kille som tog upp liftaren är det här ett ungt par ,Grace och Jim, som får med otäckingen i bilen. Grace spelas av Sophia Bush (TV-serien One Tree Hill m.m.), och de är på väg till hennes uppväxt-stad för att festa. Under färden i spöregn är de på väg att köra på John Ryder (som liftaren heter) och smiter sedan därifrån. När de sedan tankar dyker han upp där och för att döva sitt dåliga samvete lovar Jim att köra honom till ett motel en bit därifrån.

Rutger Hauer-kopian: Sean Bean

Sedan blir Mr. Ryder totalt galen och är precis på vippen att döda Grace då Jim lyckas sparka honom ur bilen. Men skam den som ger sig. Han ägnar sedan resten av filmen åt att försöka ha ihjäl de älskade tu.

Visst, det är läskigt. Visst, det är småspännande och eftersom Herr Liftare dödar ganska så många bilister utmed vägen så råder det heller ingen brist på blodflöde. Men, men och åter men, det är så dåligt! Varför ska man göra en re-make av en bra film när nyinspelningen inte blir ens hälften så bra?

Det är en scen i filmen som är riktigt ruggig och det är lastbils-scenen. Mer kan jag inte säga här. Den scenen var med även i originalet men här är det killen istället för tjejen som far illa. Och visst, Sean Bean är ingen dålig skådespelare men eftersom han inte är någon Hauer så blir det inte så bra. Han vill bara vara såå otäck, men inget slår originalet i detta fallet.

Lastbils-scenen!

Övriga skådespelare är rent ut sagt usla. Undantaget är Neal McDonough som spelar polischefen, men han är å andra sidan alltid bra. Sophia Bush och Zachary Knighton (Jim) är fruktansvärt dåliga och lär inte ha någon lysande framtid i filmbranschen! Regissören Meyers har en bakgrund i musikvideo-branschen och det märks, han behöver nog några filmer till för att bli riktigt intressant.

Summan blir alltså, rör inte klassiker när det inte blir bättre än så här. Se den, men se den bara för att konstatera att originalet är så mycket bättre.

Betyget blir pinsamma: Z

" - Freezzee motherbitcheeeeess! " - Bad Boys, 1995

Man måste ju på något sätt få en vardag igen, även om man ofta är ledsen och det är tungt. På Fredag ska min far begravas och på Söndag är det 4 veckor sen han gick bort. Efter begravningen kanske man kan börja sörja på riktigt,då man vet att han verkligen får vila där han är....

Jag kommer snart att lägga in nån recension igen, för att på nåt sätt låta vardagen ha sin gång.

I dag är det Fars Dag. Tyvärr kan vi ju inte fira våran far idag, men vi får hoppas att han har det trevligt där han är och att han vet att vi tänker på honom.

Man kan inte säga att jag firat honom så där överdrivet tidigare år, men man ringde alltid till honom och ofta fick han några lotter eller en Harry Boy eller så av mig. Det är ju det som känns märkligt. Att man inte ska ringa, inte ge några lotter eller något annat. Man saknar honom extra mycket idag. Det är en stor förändring som skett.

Hoppas du har det bra  och ett stort grattis från mig på Farsans Dag!

Apocalyptica: Farewell. Denna otroligt fina sång har blivit min hyllning till pappa. Och när jag hör den tänker jag på det hemska han fick gå igenom. Den här är till dig farsan!

Nu har det gått 12 dagar sedan min far gick bort. 12 dagar av sorg men också av eftertanke. Hann man säga allt till honom,hann han säga allt till mig?

Saknaden är enorm, sista halvåret ringde han till mig i snitt 3/ggr om dagen och snackade om allt möjligt. I efterhand förstår man ju att allt inte stod riktigt rätt till med honom, för han tog ju upp en massa konstiga ämnen exempelvis saker som hade hänt när han var liten, sånt som han aldrig pratade om annars. Han var ju så jäkla positiv hela tiden, frågade man hur han mådde sa han ALLTID : -Jag tror aldrig jag mått så bra! Man blev nästan sur på honom för man visste ju att han var sjuk.

Men jag kunde aldrig tro att min pappa skulle vara borta redan nu, jag trodde inte att det skulle gå så fort. Han var pensionär i 1 år, sen blev han sjuk och efter ytterligare ett halvt år är han död? Så många saker som jag inte förstår....

Jag har en sån konstig känsla i kroppen. Vissa stunder är man väldigt ledsen, som när annonserna var med i tidningen igår. Det var jävligt jobbigt att läsa. Eller som när vi träffade begravningsentrepenören och skulle välja dikter och kista och andra saker, fruktansvärt! Men mest känner jag mig bara konstig, springer runt och stressar på jobbet, sen hem dödstrött och bara vandrar omkring som i bubbla. Jag fattar inte?

Den 21/11 är det begravning. Hur ska man klara det? Jag ska bära min far till sista vilan, för han ville ha en traditionell jordfästning. Och jag känner att jag vill hjälpa honom till andra sidan. Det kommer bli det jobbigaste jag gjort men jag ska klara av det!

På söndag är det Fars Dag........

Jag vill tillägga en sak. Jag vill tacka personalen på avd.7 på centralsjukhuset i Karlstad för allt stöd och för den fina vård min pappa fick under sina sista 2 veckor i livet.

Tack.

MIn, Annicas, Lisas och Marias (1966-1967) pappa är borta nu. Nu vilar han. Han kämpade in i det sista. Han försökte stanna men till slut orkade han inte längre.

I lördags eftermiddag åkte jag, Annica och hennes man Christer och Pappas sambos son och syster upp till sjukhuset för att sitta hos pappa. Hans sambo var också där. Vi hade fått signaler från sköterskorna om att pappa inte skulle orka så mycket längre. När vi satt där kämpade han väldigt hårt för att få vara med oss, han andades väldigt ansträngt i ungefär 20-30 sekunder för att sedan hålla upp ungefär lika länge. Så kämpade han i många timmar. Med jämna mellanrum kom sköterskan in och gav honom medicin för att det skulle bli lite mindre kämpigt för honom. Vi satt och pratade om minnen vi hade av pappa och sådant vi gjorde under våra liv tillsammans med honom. Flera gånger klämde pappa mina och Annicas händer och jag är säker på att han hörde vad vi sa och att han kände vår närvaro. Det var mycket minnen av glädje men samtidigt mycket sorg för man visste innerst inne vad som var på väg att hända. Senare under kvällen fick pappa medicin och jag och Christer hjälpte sköterskan att lägga honom så att han låg så bekvämt som möjligt. Då kändes det som att han skulle få sova gott under natten.

Jag åkte hem en stund vid 22-tiden för att vila lite, men redan vid 00.30 ringde de från sjukhuset och sa att han var sämre. Jag ringde Annica och de skulle åka dit på direkten de också. Vi gick in tillsammans och jag slogs av hur mycket jobbigare det var för pappa att orka andas mot hur det var tidigare under dagen. Jag och Annica och Ann satt nära,nära pappa och höll honom hårt i händerna hela tiden. Pappa hade fått väldigt mycket slem i halsen så han andades så rossligt, tidigare hade han fått nån medicin mot det men eftersom han blivit så svag orkade han inte ta till sig den längre. Vi låg runt honom allihopa och vilade lite under natten för att han inte skulle känna sig ensam.

Klockan 04.00 hade jag slumrat till en stund (typ en halvtimme) då Christer väckte mig och sa att pappa inte hade såna långa andningsuppehåll längre, utan att han andades intensivare nu. Vi ställde oss runt sängen och höll i pappas händer. Det blev jobbigare och jobbigare för pappa att andas, han slet med sina sista krafter för att orka men klockan 04.37 drog han sitt sista andetag. Det gör så fruktansvärt ont att skriva detta men nu fanns inte pappa mer.

Jag tror och hoppas att han lever vidare med sina får och hundar någon annanstans nu, Ann sa att han hade sagt att han ville köpa ett gäng Hedemora-höns så sent som för två veckor sedan så han har nog med sig några såna också. Huvudsaken är att han inte behöver kämpa och slita längre och att han inte behöver känna någon som helst smärta mer.

Jag kommer i resten av mitt liv att hata den här fruktansvärda sjukdomen som kallas cancer, varför har den ingen urskiljning av vem den väljer att drabba? Varför tog den min pappa? Det var ju nu han skulle njuta av livet som pensionär, han skulle ju inte dö nu!

Min pappa, Lars Evald Hedman, född den 27:e februari 1945, avled på sjukhuset i Karlstad den 26:e oktober 2008, klockan 04.37 tillsamans med sin familj. Jag vill tacka alla som var med, och även många som inte var där, men ett extra tack till min systers man Christer som var ett fantastiskt stöd för oss andra, jag kommer aldrig glömma vilken insats du gjorde.

För varje sekund som går saknar jag dig bara mer och mer. Jag älskar dig pappa och det kommer jag alltid att göra.

Och du, det finns nog betongsuggor i himlen också........