Tiden går fort...

Igår var det 1 månad sedan min pappa gick bort. Man funderar mycket på vad som hände, på om något kunnat göras annorlunda medans han fortfarande levde. Fungerade vården? Fick han all hjälp han kunde få? Jag tror det, men funderar gör man ändå.

För min egen del är det upp och ner, det fungerar för det mesta men ibland åker jag hiss ner till våningen för ändlösa grubblerier. Jag kan känna frustration och ilska för hur en del människor runt pappa betett sig efter hans bortgång, hur en del människor tänker och handlar efter en tragisk händelse. En viss pastor vinner ingen popularitet hos mig, en jävla hycklare är vad hon är!

I Fredags begravdes farsan. Det var i stora drag en fin ceremoni tycker jag, men ovan nämnda pastor och någon mer människa gjorde saker som inte passade in på den begravningen. Fantastiskt var det dock att så många människor kom för att ta avsked av min pappa, tack så otroligt mycket att ni kom! Det var många människor jag inte träffat på säkert 10-20 år och det var skönt att ni kom.

Jag vill jättetacka Daniel som visade att han är en riktig kompis som följde med på begravningen för att stötta mig i den mycket svåra stunden som jag hade då. Riktigt starkt och fint gjort av dig!
Stort tack till min fantastiska fru som alltid är ett stort stöd!

Tack till Annica och Lisa, mina syrror, det känns bra att vi kan stötta varandra i den svåra stunden vi har nu.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0