Hur kan det gå så fort?
Farsan opererade bort den första tumören den 25 juli. 45 dagar senare var tumören tillbaka och den var dessutom större än den var när den togs bort första gången. Det är helt vansinnigt. Den första var som en separerad liten boll, men den som drabbat honom nu är som en jävla bläckfisk som slänger ut sina armar.
Sorg, tomhet, hopplöshet och rädsla är ord som stämmer in på hur det känns när såna här saker händer.
Har man hunnit säga allt till honom?
Hur reagerar man när det är slut? Nu är man som i nån bubbla och bara existerar.
Man inser att det är fel när det är försent.....
Jag är så jävla förtvivlad för min pappas skull! Han är så fruktansvärt sjuk och jag vill bara säga: FÖRLÅT för att det blev så här fel. Det som fick hända igår skulle aldrig ha fått ske.
Hoppas att du kan må lite bättre snart.......Och nu har ambulansen fått hämta honom igen.
Fy fan.
Kanske den minst uppdaterade bloggen någonsin?!
" - Nobody beats me in the kitchen. " - Under Siege 2 , 1995
Merciless : Unbound
Merciless: Unbound 1994
Under mina sista gymnasieår runt 1994-1996 var det i princip bara döds/black-metal som gällde i mina öron. Helst svensk, lite melodisk sådan. Ett av favoritbanden blev Merciless, men bara på grund av denna skiva, de andra de gjort innan föll mig inte lika väl i smaken!
"Rogga" Pettersson (sång), Erik Wallin (gitarr), Fredrik Karlén (bas) och Peter "Flinta" Stjärnvind (trummor) har här tillsammans med ljudteknikern Dan Swanö fått till en riktig smocka till platta.
Inledningen är urbra med akustiska gitarrer, väldigt melodiösa, som sedan övergår till snabb svensk piskdöds som är titellåten "Unbound". Jag kan med lätthet säga att denna låt tillhör topp tre av svenska favorit-dödslåtar för mig, helt super! En annan favorit är "Feebleminded". En riktigt snabb låt med goa gitarrslingor och stencool refräng. Även "Nuclear Attack" tillhör guldkornen, den är också snabb som fasiken med riktigt fint instrumenthanterande av samtliga inblandade. På hela plattan tycker jag att "Rogga" skriker på riktigt bra med aggresiv röst och bra uttal så man faktiskt kan höra vad karln skriker ibland!
En annan av favoriterna är "Forbidden pleasure", inte riktigt lika snabb men med ett trevligt groove och textraden: "Sadistic bitch, from the skiy she fell!" har ju skrikits på åtskilliga ölkvällar innan man lämnade hemkommunen för typ 10 år sedan!
Även övriga låtar är bra, inte lika bra som mina ovan nämnda favoriter men helt okej ändå. En annan häftig grej är att det i vissa låtar används ko-klocka, kanonkul! Ljudet på skivan är så där lagom burkigt som den mesta 90-talsdödsen från Sverige är! Men det är i alla fall bättre nu i den här re-mastrade utgåvan.
Bästa låt: "Unbound".
Betyget blir högt, mycket för att det är en klassisker för mig,men den är riktigt bra än i dag: ZZZZ
" - If he dies, he dies." - Rocky IV , 1985
UHF
UHF 1989
Skådespelare: "Weird Al" Yankovic, Victoria Jackson, Michael Richards, Kevin McCarthy, Gedde Watanabe, David Bowe m.fl
Regi: Jay Levey
Känner ni till "Weird Al"? Han är en kille som gjort stor succé genom att göra parodier på kända hitlåtar sedan 80-talet. Bland de mest kända finns Madonnas "Like a virgin", som blev "Like a surgeon" och "Bad" av Michael Jackson som blev "Fat"! Till dessa låtar gjorde han fantastiskt roliga musikvideor som blev stora framgångar. Han har fortsatt på samma sätt ända fram till idag, dock inte med samma framgång, men för bara något år sedan hade han en hit med "White and nerdy", en egen version av Chamillionaire och Krayzie Bones hit "Ridi´n", som nådde plats 9 på Billboard Hot 100.
"Weird Al" Yankovic på det glada 80-talet.Det som kännetecknar Al:s låtar och videor är att humornivån är väldigt låg, inte genom att vara vulgär och fräck, utan för att den passar alla åldrar. Allt är gjort som med ett barns entusiasm.
"Wierd Al" nuförtiden.Så även hans försök i filmbranchen från 1989, UHF. Jag minns att jag och ett gäng polare skulle hyra en film (detta var hösten 1991 om jag inte minns fel) och valet föll på denna film. Vad som sedan hände var att vi skrattade oss igenom hela helgen och vi såg nog på den säkert 8-10 gånger på 1 dygn! Vi hade aldrig sett något liknande, det var så otroligt roligt hela tiden. Handlingen är otroligt enkel: George Newman (Yankovic) är en ung man med otroligt livlig fantasi, han dagdrömmer hela tiden och har svårt att behålla jobb och flickvänner på grund av det. Men så ärver han en liten nedgången TV-station och om han vänder den nedåtgående spiralen så får han den. Med hjälp av sina vänner och med sin fantasi lyckas han över alla förväntningar!
George och hans alt-i-allo Stanley Spadowski (Richards) , kompisen Bob (Bowe), karategrannen Kuni (Watanabe) och ett gäng till hittar på alla möjliga och omöjliga uppslag till TV-program som till exempel: "The wheel of fish", "Conan the librarian" och "Stanley Spadowski´s clubhouse". Naturligtvis får vi även parodier på t.ex Rambo och Indiana Jones. En annan helkul scen är när den extremt dumme träslöjdsläraren visar hur man använder en bandsåg!
Så vad tycker jag? Filmen är otroligt rolig, det syns verkligen att de har haft kul när de gjort filmen. Allt är gjort med en fantastisk entusiasm. "Weird Al" är riktigt rolig som George, Gedde Watanabe helkul som karateläraren och grannen Kuni men allra bäst är Michael Richards som den lite korkade hjälpredan (som sedan blir tv-stjärna) Stanley Spadowski! Richards blev ju senare stor stjärna som "Kramer" i "Seinfeld", och man kan se vad som komma skulle. Rörelserna, mimiken, språket, ja, allt är fantastiskt.
Stanley Spadowski - kanonkul!Filmen har väl kanske inte åldrats på bästa sätt men det är fortfarande en film som man blir glad av, speciellt om man är filmintresserad, då man kan känna igen varifrån de "lånat" en hel massa scener!
Trots att jag är typ 20 år äldre nu så måste "UHF" få ett bra betyg.
Betyget blir riktigt fina: ZZZZ
" - I´m DDOJSIOC. " - Beverly Hills Cop III, 1994
Nya Fotbolls-dojor!
Så här ser de ut - Adidas F10.8 TRX FGDe kostade inte mer än 500:-, man får hoppas att man slipper skavsår!
" - Aaaahh, a red snappah!!! Very tasty. " - UHF , 1989
Everton
Måste bara tala om att Everton FC kom sexa i Premier Leauge och att Aygbeni Yakubu gjorde 15 mål. En skitbra säsong är till ända!
" - Don´t fuck with the Chuck!! " - Child´s Play , 1988
Judas Priest : Painkiller
Måste skriva lite om en av de skivor som betytt mest för mig ända sedan tonåren i början av 90-talet. Vet att det var den första CD-skiva jag köpte efter att jobbat ihop pengar och fått råd med min första CD-spelare! Jag tror det var sommaren 1992.
Judas Priest : Painkiller 1990
Jag hade hört titel-låten från denna skiva när jag köpte denna ( för första gången! Tror det är tredje exemplaret jag har nu eftersom de andra har blivit helt sönderspelade.) skivan den där sommaren för 16 år sedan. Jag tyckte låten var ganska bra, men jag hade gruvligt fel, låten är helt otroligt superbra. Jag vill gärna kalla plattan för en modern klassiker och med tanke på att första Judas Priest skivan kom redan 1974 och hur deras tidigare skivor lät så får man nog säga att de åstadkommit en präktig käftsmäll till platta!
Judas Priest 1990 - mycket läder blir det....
Vad det handlar om är alltså stenhård, kompromisslös, teknisk och ytterst välspelad heavy metal. Alla låtar utom möjligtvis nionde låten "Battle Hymns", som egentligen inte är någon låt utan ett minutlångt intro till sista (på original-utgåvan, på den remastrade nyutgåvan är det en extra låt som inte kom med första gången plus en liveversion av "Leather Rebel".) låten är exceptionellt välskrivna med grymt bra melodier och även bra texter med inrikting på krig, strider, ondska och en massa andra positiva ämnen.
Albumet inleds med "Painkiller". Ett frenetiskt trum-intro innan sylvassa gitarrer träder in och en bit in i låten börjar Rob Halford kanonsjunga! En oerhört bra låt med stenhård refräng. Även gitarrsolona är suveräna,det är dom för övrigt på hela skivan.
Nästa låt är "Hell Patrol". En lite melodiösare låt än titelspåret men vilken låt! En bra vers går över till en superb refräng och ett helgjutet solo. Grejen de kör med att gitarristerna K.K Downing och Glenn Tipton duellerar sig igenom solona i låtarna är så otroligt bra! " All guns blazing" följer, det är väl en av de 2-3 lite,lite svagare spåren på plattan men det svänger ju lik förbannat och den bekräftar ju bara att gitarrdueller är ascoolt!
"Leather Rebel" kan man förmoda handlar om Rob Halford himself, på grund av titeln och det faktum att han några år senare kom ut som homosexuell. Låten är även den superbra och tillhör en av de bästa på skivan. "Metal meltdown" är stenhård och en rak metalstänkare med vinande gitarrsolon! "Nightcrawler" är lite melodiösare med en helt underbar refräng och Rob gör en fantastisk sånginsats!
"Between the hammer and the Anvil" är en av de tre bästa låtarna på skivan om du frågar mig,lite episk med underbar instrumenthantering. Sedan följer "A touch of evil",en lite slöare låt med skön refräng men, tycker jag, en av de svagaste låtarna på plattan. "Battle Hymn" är ett intro till..... "One shot at glory"! En av 90.talets bästa låtar, lite episk även denna, den klockar in på knappt 7 minuter. En helt,helt fantastisk låt. Versen, refrängen, solona och sången gör detta till en av mina favoritlåtar någonsin. FANTASTISK!
Sedan är originalskivan slut och då återstår bonuslåtarna. Live-låten är ju som sagt "Leather Rebel", en skitbra låt men jag gillar den mer i studioversionen. "Living bad dreams" heter den outgivna låten och den låter i mina öron som en bättre "Touch of evil" faktiskt. Den går ganska sakta men Robban sjunger riktigt bra och den har skönt gung!
Summan av kardemumman blir alltså: Detta är en 90-talets bästa plattor i mina ögon och till alla som gillar hård metal rekommenderas den varmt!
Bästa låt: "One shot at glory".
Betyget blir,ja, vad kan det bli? Såklart: ZZZZZ
" - Bring your daughter to the slaughter! " - Nightmare on Elm Street 5 - the dream child , 1989
Wrong turn 2 : Dead End
Lite märkligt att recensera en uppföljare innan man recenserar originalet men jag SKA skriva om ettan också snart!
Wrong Turn 2 : Dead End 2007
Skådespelare: Erica Leerhsen, Henry Rollins, Texas Battle, Ken Kirzinger, Wayne Robson, Daniella Alonso m.fl
Regi: Joe Lynch
Detta är alltså uppföljaren till Wrong turn från 2003, den filmen var i all sin ooriginalitet en riktig bra skräckis, men om så är fallet även med tvåan tvista de lärde.
Att de aldrig lär sig, ta aldrig en liten grusväg när det finns en motorväg!
Storyn går i alla fall ut på att det ska spelas in en reality-show mitt ute i skogen, där det gäller att hålla sig vid för att kunna vinna en herrans massa dollar. Programmet leds av en före detta militär vid namn Dale Murphy (stencoole Henry Rollins!). Han och ett gäng unga stereotypa ungdomar mitt i skogen alltså! Vad de inte vet är att det i skogen även bor (de bor i den nedlagda fabriken) en familj, som efter att fått i sig förorenat vatten, är minst sagt missbildade. Familjen består av mor, far och ett störtförälskat syskonpar. Vad värre är, de har redan käkat upp alla djur, så nu är de riktigt sugna på ett välgött TV-team!
När tv-gänget anländer till skogen dröjer det inte länge innan allehanda slakt tar sin början. Alla möjliga och omöjliga sätt att dö eller dödas på redovisas och även om det stundtals är rätt dåligt gjort, så ligger det hela tiden en känsla av äckel och osmaklighet över hela filmen. Jag tycker att väldigt ofta i uppföljare så dras allting ett par varv till så att det blir överdrivet, så att det inte är underhållande längre. Om ettan var spännande och lite småryslig, så blir den här mest jäkligt osmaklig.
pappa kannibal
Men, man ska inte vara alltför negativ. Det finns några ljusglimtar, Henry Rollins är ju nästan precis hur cool som helst när han springer runt och är så macho han möjlgtvis klarar av. Och några "dödar" är ganska häftiga. Men som sagt, det blir lite för mycket av allt!
Världens coolaste Dale Murphy (Henry Rollins)
Summan av kalaset blir alltså: underhållande för stunden men alldeles för mycket utstuderat äckel.
Betyget blir således svagt: ZZ
" - I spy....something orange....it´s an orange! " - UHF, 1989
30 Days of night
30 Days of night 2007
Skådespelare: Josh Hartnett, Danny Houston, Ben Foster, Melissa George, Manu Bennet m.fl
Regi: David Slade
Jag kan ju inleda med att säga att jag egentligen inte gillar vampyrfilmer så värst, men den här filmen får mig att sakta men säkert ompröva den uppfattningen.
I en ort i nordligaste Alaska infinner sig varje år en period av 30 dagar då solen inte går upp, med följden att det är nattmörker i en månad i sträck. Många av invånarna reser iväg under den tiden, men ett antal stannar för att hålla ordning på den lilla byn. Polischefen (Hartnett), hans ex-fru (George), hans arbetspartner (Bennet) och ett antal till är kvar denna månad. Ex-frun vill åka men blir insnöad på grund av mörkret och vädret.
En mycket märklig främling (Ben Foster,fantastisk!) kommer till byn och skriker ut att något hemskt kommer hända. Ingen tror honom, men han har ju naturligtvis rätt! Och det dröjer inte länge innan folk börjar dö på de mest blodiga vis, byn har fått besök av ett gäng riktigt törstiga vampyrer ledda av Marlow (Houston).
Nu inleds en kamp för de få som fortfarande lever att hålla sig vid liv tills solen går upp igen.......
Jag hade väl inga större förhoppningar inför denna film, men jag måste säga att jag blev riktigt överraskad! Det är riktigt obehagligt stundtals, man hoppar som en studsboll i soffan. Den är filmad på ett riktigt passande sätt med snabba klipp, jag tycker även att snölandskapet är riktigt häftigt uppbyggt! Tycker att filmen hittat precis rätt ton inom genren och jag satt och var riktigt skrämd stundtals!
Josh Hartnett är väl ingen skådis av jättekaliber, inte i denna filmen heller, men han gör väl vad han kan i alla fall. De skådespelare jag tycker gör en fin insats är främst Ben Foster (även Gisslan och Alpha dog) som spelar främlingen, killen är ju helt briljant på att spela knäppskalle! Även Manu Bennet som Hartnetts kollega och Mark Boone Junior som spelar byns sure snöskottare gör bra insatser. Sist men inte minst måste jag nämna Danny Houston, som spelar storvampyren. Bra är kanske inte rätt ord för hans insats, men han lyckas vara riktigt trovärdig och obehaglig som fåordig vampyr.
Summan blir alltså att detta är en riktigt bra skräckis, som överraskade mig mycket positivt. Men jag tror inte att det är någon man bör se ensam om man är lättskrämd.....
Betygen blir solklart: ZZZZ
Nu ska det inte dröja 3 månader till nästa....
" - You sold my dead bird to a blind kid! " - Dumb and dumber, 1994
Betygssättning
När jag recenserar en film eller en skiva, kommer jag att använda den här betygsskalan:
- : Saknar existensberättigande, usel.
Z : Riktigt dålig, illa utfört. Skäms!
ZZ : Godkänd, men mera krävs för att bli bra.
ZZZ: Bra, varken mer eller mindre.
ZZZZ: Riktigt lyckad, ser eller hör gärna igen.
ZZZZZ: Mästerverk, klassiker, legendarisk, bäst.
" - Hey; I know you. I stole the baby from you, while you were taking a peepee." - Willow, 1988
Neville Southall
Denne smått legendariska fotbollsmålvakt var och är min första och enda riktiga fotbollsidol. När jag började intressera mig för fotboll, jag var väl typ 8 år, var det från början Newcastle United jag höll på. Detta på grund av att de hade så coola svart- och vitrandiga matchtröjor!
Efter att ha sett ett par engelska ligamatcher på "Tipsextra", som det hette då, så ändrades mitt favoritlag i engelska ligan (division 1 var högsta ligan då), då jag en lördag fick se Everton-Oxford. Det var då jag såg denne man för första gången, med högt hårfäste, ett högst ofördelaktigt utseende och ganska så kraftig kroppsbyggnad för att vara elit-idrottsman, Neville Southall.
Han gjorde en fantastisk match, det gjorde för övrigt hela Evertons lag (de vann matchen,men jag minns inte slutresultatet), och sedan dess håller jag på Everton FC. Det är inte bara Southalls förtjänst att jag håller på Everton men det är till stor del tack vare honom som det började.....
Neville Southall kommer alltid att vara den bäste målvakten i mina ögon!
INFORMATION OM NEVILLE SOUTHALL
Neville Southall föddes i Llandudno, Wales, den 16:e september 1958. Han började spela fotboll professionellt relativt sent, innan dess arbetade han bland annat som sopkörare och servitör. Han proffskarriär startades i Walesiska klubben Winsford United, där han spelade 1979-1980. Dock utan att spela en enda ligamatch för laget.
1980-1981 gjorde Southall 39 matcher för Manchesterklubben Bury F.C innan han landade i Everton F.C där han skulle stanna i 17 år. Mellan åren 1981-1998 gjorde han över 750 tävlingsmatcher för klubben, varav 578 i ligan, två rekord som står sig än i dag. Som spelare i Everton vann Neville Southall ligan två gånger (1984-85 och 1986-87), FA-cupen två gånger (1984 och 1995), Charity shield 5 gånger (1984, 85, 86, 87 och 1995) samt Cupvinnar-cupen 1985. Ett fantastiskt facit naturligtvis men Southall var även med när Everton gick riktigt dåligt under några säsonger på 1990-talet.
Efter att ha legat under med 3-0 i halvtid mot nykomlingen Leeds United i en match säsongen 1990-91, satt han demonstrativt kvar lutad mot stolpen och surade under hela halvtidsvilan, medan hans lagkamrater var inne i omklädningsrummet.
Neville Southall har ett till rekord. Han har gjort 92 landskamper för Wales, även detta rekord står sig än idag.
1983 lånades han tillfälligt ut till Port Vale där han spelade 9 matcher. Under de sista åren i Everton fick Southall inte så mycket speltid och säsongen 1997-98 var han utlånad 2 gånger, han gjorde 9 matcher för Southend United och 3 matcher för Stoke City innan han 1998 värvades dit på riktigt. Han gjorde då ytterligare 9 matcher för klubben.
1998-2000 gjorde Neville 53 matcher för Torquay United ( han var 1999 utlånad till Huddersfield Town, men spelade inga matcher där). År 2000 gick han till Bradford City men där blev det bara 1 match.
Karriären var på väg mot sitt slut och åren 2001-02 var han i 5 olika klubbar ( York Ciy, Rhyl, Shrewsbury Town, Dover Athletic och Dagenham & Redbridge) utan att spela en enda match! 2002 avslutades således spelarkarriären.
Efter spelarkarriären blev Neville Southall tränare och tränade Wales landslag, Dagenham & Redbridge, Dover Athletic, Canvey Island och Molesey ( han var dock inte huvudtränare i alla dessa klubbar) innan han 2004 blev manager för Hastings United. Han fick dock sparken 2005, enligt klubbens ordförande för att han och Southalls samarbetssvårigheter blivit så stora att de inte längre gick att reparera.
I november 2005 blev Neville Southall och före detta landslagsmålvakten (för England) David Seaman erbjudna av före detta spelaren Paul Merson (bla annat Arsenal och Aston Villa), att spela i FA-cupen för Merthyr Tydfil då deras båda ordinarie målvakter skadats. Vad Seaman gjorde vet jag inte, men allas vår Nevile Southall tackade nej.
Den 15.e juli 2007 proklamerade klubben Rhyl, där han tidigare spelat, stolt på sin hemsida att Neville sensationellt skulle göra comeback som spelare, 48 år gammal! Det har senare bekräftats att Southall skrivit på ett 1-månadskontrakt. Om han forfarande spelar för klubben vet jag ej, men om så är fallet så är han nog fortfarande lika oattraktiv men säkert en lika störtskön fotbollsmålvakt som han var under sina glansdagar i Everton F.C.
Detta är den förste gamla hjälten jag skriver om men det kommer flera.
" -Donkey, you HAVE the right to remain silent. What you lack, is the capacity." - Shrek 2, 2004
Här ska skrivas!!
Det finns mängder av saker inom film- och musikhistorien som jag tycker borde uppmärksammas mer än det gör och därför ska jag ta upp sånt här.
Även en del sport kommer att tas upp.
Inriktningen på respektive kategori:
FILM: Skräckfilm, då helst klassisk amerikansk slasherskräck men även en hel del riktigt trevlig B-action och naturligtvis komedier.
Två klassiska mördare: Freddy Krueger och Jason Voorhees.MUSIK: Inriktning på hård musik, främst hårdrock i alla dess former, men även en hel del punk kommer smygas in i skriverierna.
De stora hjältarna!SPORT: Fotboll kommer ta upp 99% av idrottssnacket.
Inom 500 år vinner de Premier League!Detta sammanfattar ganska bra vad som kommer tas upp på denna plats.
" If it bleeds, we can kill it" - Rovdjuret (Predator),1987
